nu har jag haft den här sidan öppen i snart tre timmar i hopp om att jag skall komma på någonting vettigt och bra att skriva om, någonting som gör mig glad kanske - det skulle vara om det i så fall om jag skulle lyda det som Gustaw rådde mig till. men det är lite svårt att tänka samtidigt som jag försöker att proppa min iPod full med låtar från iTunes medans jag försöker att hitta nya låtar vars musikvideo jag sett på MTV och Z-TV under de senaste veckorna av sommarlovet (ibland skulle jag behöva vara en bläckfisk)
.. och nu är det över, sommaren 2007 är förbi och snart kommer hösten, kylan och till slut vintern - kalla mig störd, men jag längtar.
det är nästan som att jag vill att den skall komma med det samma, fast först måste jag köpa lite mysiga höst-/vinterkläder men det är inte så lätt när allt man äger för tillfället är fem ynka kronor, lönen kommer ju på fredag och jag har redan planer för vad jag skall spendera hälften av den på (som vanligt), jag lovar er att jag kommer inte att ha en spänn kvar i slutet av september - tragiskt nog.

de senaste (och sista) veckorna av sommarlovet har jag inte gjort ett jota, bara legat hemma, varit hemma eller sovit (hemma) och eftersom att pengar inte har funnits till hand har jag inte kunnat göra någonting annat än tugga tuggummi men jag har faktiskt köpt en tidning också - som jag läste ut på en och en halv timme.

men nu skall jag inte tråka ut med en lång lista på vad jag skall köpa i augusti och september - inte just för tillfället iallafall.

så.. nu har inte jag tid med det här längre!

jag är aldrig nöjd. iallafall inte ofta. jag tror aldrig att jag har varit riktigt nöjd med någonting faktiskt. så jag framstår säkert som bortskämd och pessimistisk men jag själv ser mig som bara robert; öppen, glad och optimistiskt positiv.
jag är inte nöjd nu heller. jag är inte nöjd med den jag är för jag känner att jag har glidit ifrån mig själv, glidit ifrån min självkänsla och mitt självförtronde. allting negativt som sägs om mig tar jag åt mig av och ser på mig själv som en dålig människa. jag känner inte mig själv längre!
jag känner mig utstängd från mig själv, utfryst. utsatt för mobbning av mig själv, precis som när jag var elva, det är som jag ser allting av mitt liv igen - som en snabbspolning. men det värsta är ändå inte att jag känner mig precis som jag gjorde då utan att jag tror att de som sagts för sju år sedan stämmer, att de som sades från dem förut är rätt, men samtidigt är jag för att de skall ha rätt. jag är rädd för mig själv!

jag känner att också jag inte är bra på någonting, min blogg har inte uppdaterats på tio dagar (förens nu) och inte heller min bilddagbok sedan den femte. jag känner att min hjärna inte är kapabel till att skriva, fota eller komponera texter. jag känner mig förvirrad och att allt för mycket tid läggs ner på att tänka och ta reda på vem jag egentligen verkligen är.
men vid en del tillfällen så kommer bara orden som om jag skriver av en text, men då är det oftast mina innersta negativa tankar om mig själv - jag kanske är en pessimist, efter allt.

känner du robert? jag är en sådan där jobbig människa som aldrig är nöjd med någonting, speciellt inte med mig själv och inte heller uppskattar jag någonting av värde förens jag förlorat det - helt. men det kanske har med stjärntecknet jag är född i att göra, vädurens tecken; självisk, utåtriktad och energisk. det skulle kunna vara tre sett att beskriva mig på, fast jag är snäll också, till och med så snäll att jag inte kan säga nej, utan jag kommer istället på en massa dumma ursäkter till saker för att slingra mig ur jobbiga situationer och istället för att lägga en vit lögn så bygger jag upp värsta lögnen.
jag är även en sådan person som drömmer. jag har många drömmar, säkert bara patetiska sådana med ingen mening, som att jag skall kunna allting eller lyckas att göra någonting rätt utan att skada varken mig själv eller någon annan. alla har vi väl drömmt att bli känd någon gång, förr i tiden var det mitt livs mål men jag lär väl inte komma dit eftersom att jag fortfarande ligger på amatörnivå när det gäller allt, absolut allt. det finns ingenting som jag är jättebra på, det har väl med mitt bristande intresse att göra, och att jag ger upp för lätt. jag ger ingenting en riktig chans, jag bara försöker och sedan släpper taget om det inte går som jag vill. jag har väl ett problem med att starta upp någonting från botten, men jag vet att det är där alla måsta börja. men jag vill inte, där var min envisa sida igen.
jag träffar alltid människor som är raka motsattsen mot mig, vilket egentligen är rätt negativt eftersom att vi då är så olika att vi inte har någonting gemensamt och ingenting att göra ihop. jag mår nog bäst när jag är ensam, fast jag mår bäst innerst inne när jag är med någon. jag är rätt så dum också, jag gör misstag upprepade gånger efter varandra och lär mig inte av dessa, men jag lyssnar nog inte tillräckligt på mig själv. precis som jag inte gjorde på mina föräldrar när jag var liten, den envisa sidan igen. ibland så vet jag inte om jag känner mig själv, det finns så mycket i mitt huvud som jag inte kan få ut mig själv, jag skulle bara vilja ställa mig någonstan mitt i ingenstans och baar skrika, för jag vet vad jag vill säga men jag vet inte hur. känner du robert?

nu har äntligen min iPod kommit igång, tack vare min gode vän Alexandra,
som tappert orkade sig upp tidigt imorse för att hjälpa mig (eftersom att led av panik just då).
så nu har jag två nya bästa vänner, min svarta iPod nano och dess kompanjon iTunes
(fast jag förstår mig inte riktigt på honom - än)