trots att jag vill förstå så förstår jag ingenting. att du kunde tro saker om mig som inte ens skulle komma i åtanke. att de orden ens kunde komma från din mun, din mun som har sjungit vaggvisor för mig när jag var liten. att de orden ens kunde talas från dina läppar, dina läppar som pussat min panna när jag varit sjuk. det chockar mig, jag fick en chock. du känner inte mig var vad du sa. jag som trodde att vi kände varandra bättre än så. egentligen så har jag inte bett om att bli född men  just nu så känns det bara som att allt jag en gång gjort bra trots allt bara har misslyckats, allting har bara rasat - rasat som ett torn byggs av klossar. sittandes i min ensamhet med tankar om att skära min armar har tänkts många gånger förr, men samtisdigt med frågan "om smärta verkligen löser situationen?" snurrandes i huvudet. vi hade inte så bra relation efter allt. jag vill inte heller ha någon sympati för det får mig att känna mig sämre och samtidigt som att jag ändå syns på något sätt. fast att det ibland verkar som att jag är osynlig i dina ögon.

The Fray - She Is Over My Head (Cable Car)

My Chemical Romance - Teenagers

Tänk vad tiden går fort, tänk att ungefär vid den här tiden för snart arton år sedan så föddes jag..
.. och den tjugofjärde mars så blir jag arton år - stor pojke.

Men samtidigt så känns det som att jag inte vill växa upp - jag känner mig inte vuxen och vill inte bli lika gammal som min farfar.
Efter gymnasiet så är leken slut sägs det, då skall man skaffa jobb, egen lägenhet och inte vara beroende av någon annan än sig själv - släppa taget och flytta hemifrån.
Självklart vill jag flytta hemifrån, det har jag velat i snart två år men samtidigt så känner jag att jag har min trygghet hemma med mamma och att jag har någon stanns att landa - någon att prata med.
Men när jag blir stor så skall jag göra allting själv; bo själv, betala räkningar, arbeta.
Ursch, hemska tanke!


Tänk vad mycket jag har varit med om i mitt liv, mycket som både varit smärtsamt och glädjande som skiljsmässa, dödsfall, konfirmation, bröllop, dop och för att inte tala om alla födelsedagar.

Men att fylla arton måste nog vara ett av de största tillfällen i livet efter att fylla femton förstås, sen kommer tjugo och trettio - då det sägs att livet först börjar..
.. och sen när man fyller fyrtio så undrar man vart livet egentligen tog vägen - vad hände med tiden?

Någon gång vid tjugofem måste man väl ändå skaffa barn, då gäller det bara att man har hittat den person som man är beredd att spendera resten av sitt liv med, för att detta skall fungera bör man väl leva livet först och inte binda sig direkt - detta är en av anledningarna till varför mina föräldrar skiljde sig.

Jag kan säga att jag tror inte att jag är mogen att växa upp än, jag är inte redo att lämna boet eller att knyta mig till en människa för resten av mitt liv.
Jag vill inte bli stor!

I may not say it quite as much as I should
- you mean a lot more then you think, Sofia!

07.01.01