my coffee is cold, cause I've waited so long
när jag var 10 år så fick höra av en kille i min klass att jag nog var den tjockaste killen i klassen, hans ord hör jag än idag susandes i bakhuvet fast jag vet att de inte längre är sant som det sades ur hans mun då. jag gör egentligen vad som helst för att inte falla dit igen och bli tjock.
när jag ser gamla bilder på mig själv från den tiden så vill jag egentligen bara slänga dem i elden och se minnena av min dåtida kropp brinna upp.
det låter så fel att säga sjukdom eftersom att jag aldrig blev diagnostiserad med anorexi, men jag tror den började ett år efter att jag hade kommit in i puberteten, när jag var 16 år, då blev jag smalare och folk i min omgivning trodde tydligen att jag var dödssjuk, har jag hört i efterhand. jag hade inte gått ner i vikt så jag såg inget problem med att jag blivit smal med tanke på vad jag fått höra i yngre ålder, många trodde att jag hade inbillat mig att jag faktiskt var tjock och gick på någon sorts diet fast jag egentligen åt tre mål mat om dagen. jag hade slutat träna också så det var det enda som jag reagerade på, att jag blivit smal utan att träna, fast under samma perriod hade jag lagt om min kost i och med att jag började hotell- och restaurangskola och där av började äta mer ur tallriksmodellen. jag bytte ut vissa saker som förut var vana för mig att äta och tänka lite mer på vad jag åt, det skulle inte jag kalla för diet.
för snart två år sedan så tog mamma mig till läkaren, mot min vilja, läkaren överbevisade hennes misstankar om anorexi fast hon var fast besluten på att jag behövde hjälp.
anorektiker skall tydligen vara bra på att inbilla sig sitt välmående, men jag mådde verkligen bra, så egentligen fanns det inget sätt som jag skulle kunna prata mig ur den situationen som jag satt i. mormor envisades hon också, hon tyckte att jag borde läggas in på sjukhus och matas genom en slang. farmor tyckte att jag hade blivit tanig och att det inte längre fanns någonting kvar att krama, jag menar; jag träffar min farmor max två gånger om året och det är klart att man förändras i sitt utseende och hon om någon måste väl veta vad jag har att brås på eftersom att jag har min fars kroppsform, smal, omuskulös och platt rumpa..
.. jag bara tyckte att alla överdrev, för jag mådde bra, jag menar; det var ju inte så att jag hade slutat äta och svälte mig själv, hade fallet varit så då hade folk sett det på mig och jag tror till och med att jag tillslut hade bett om hjälp. men när mamma sa till mig att jag inte åt någonting så öppnades en konflikt och jag sa till henne att jag skulle visa henne hur det skulle se ut ,om jag slutade äta. jag hade blivit smal och så var det bara.
egentligen borde jag väl säga smalare eftersom att de flesta påstod att jag inte alls vara tjock, utan normalbyggd - skitsnack säger jag!
klart att man inte säger till sina barn att de är tjocka och borde gå ner i vikt. jag har aldrig lidit av fetma och jag skyller inte på att det är mina föräldrars fel att jag en gång varit tjock men eftersom att jag nu kan säga att jag är relativt nöjd med min kropp som den är, och eftersom att det är mig det handlare, så struntar jag blankt i vad de säger om min vikt, även om det bara säger det av välvilja.
det låter så sjukt att säga det, jag har varit anorektiker.
I andras ögon är jag anorektiker. Jag äter jämt nyttigt, joggar och promenerar, säger att jag inte är nöjd med min kropp. Sant. Men jag tycker INTE att jag är för tjock, tvärtom. Jävla anorexi offer!!! tänker jag när jag ser på mig själv i spegeln. Ser ju ut som en fucking spik!När jag sen frågar vännen om jag verkligen ser SÅ smal ut så säger den "nej, nej absolut inte!" Hur kommer det sig då att folk kallar mig 'sjukligt smal'? Hur vet man vem som har rätt? Min hjärna eller vännen?
Babe! :) Hur går det på jobbet försten?
Då har du ju inte lidit av anorexi? Bara för att man går ner i vikt o blir smal om man tidigare varit tjock/stor så betyder inte det att det är anorexi eller andra ätstörningar man lider utav, speciellt inte om det hände under puberteten.
Klara: Själv kan jag säga att du ser smal ut och är smal, men inte så smal som ett "anorexiaoffer" som du så fint uttrycker dig, var inte så hård mot dig själv! Det finns två sortes människor i detta fall, de människor som är emot dig och jag eventuiellt också är avundsjuka på att de inte är smala som du eller de människor som är oroliga för dig utan kärlek. Men eftersom att vi vet att du äter och motionerar som du skall så är det ingenting som kan få dig till ett "anorexiaoffer", det kanske är någon gammal GEN långt tillbaka i tiden som gett dig din kroppsform. Dessutom så tror jag att de olika människor som finns är långa & smala eller korta & tjocka, kolla och tänk på det. De som är tjocka kanske inte är lika korta som mig men.. .. jag tycker verkligen inte att du skall försöka att gå utt i vikt genom att äta mer eller så för tillslut kanske det slår fel, man vet aldrig! - - - Alexandra: Jo tack du, jobbet går bra men det ätr slitigt och skitigt fan. Jag har en känsla av att de tre veckorna som återstår kommer att vara väldigt långa. Därför skall det bli skönt med (lång)helg imorgon klockan 17:00 och att komma hem, tillbaka till civilisationen, nästa helg. Lust att ta en promenad då, kanske? - - - Nina: Nej, precis. Det var ju det jag sa till mamma och de andra också, men nu i efterhand så har jag börjat tänka om jag verkligen mådde bra då. Jag kanske hade anorektiska besvär bara, det var inte direkt så att jag var überfixerad av min vikt, vägde mig varje dag och samtidigt bantade, men det trodde min mamma! Det värsta hon sagt var nog när hon sa att hon trodde att jag sympatibantade med mina vänner för att en av dem var lite runt, eller lite och lite, rätt så tjock är hon. Men jag menar.. .. hur sjukt låter inte det på en skala? Sympatidiet, finns det ens med i ordboken?
tack för din uppriktighet :)
nu känner jag mig AS DUM för att jag skrattade åt dig och Madde när ni pratade om att ni varit mulliga.. förlåt..
Robert då, life's a bitch. Du är ju galet snygg! Och ditt hår, awwww.. Psst. Tack för kommentaren! Chihuahuor är ju så söta :D
Klara: Det var så lite så, det är klart att jag är uppriktig mot dig eftersom att jag vet hur du mår av dessa händelser. - - - Sofia: Haha ^^ Det är ingenting att känna sig dum över, det var ju rätt läng sen. Åtta år är väl rätt länge va? - - - Sandra: Åh, tack. Det där värmde, galet snygg är jag nog inte, men mitt hår är faktiskt rätt snyggt - men bara när jag har fixat det :) Ja men visst är chihuahuas söta, jag lovar dig att när ja blir gammal nog och flyttar hemifrån så skall jag köpa mig en brun sådan. Kort- eller Långhårig har jag inte bestämmt än!
Har dina föräldrar slutat tjata på dig om anorexia nu ?
R: Ja, det skulle man väl kunna säga eftersom att de inte sagt mycket på senaste tiden, dessutom har pappa aldrig varit den som fört talan utan orden har kommit från hans frus mun. Men jag antar att mamma och mormor fortfarande håller ett vakande öga på mig, även om de inte har någonting att säga till om när det gäller mig själv - längre.
vilken tur för dig. ibland vet ju inte föräldrar bäst , även om de tror det ! ;o
omgivningen verkar älska att placera en i fack, går man ner för mycket är man plötsligt ätstörd och dom lyssnar inte ett skit på det man har att säga. Som du skrev; slutar man träna går man ned och att kalla det anorexi, när man inte heller tänker "ångesttankar"/besatthet av mat så är det bara en naturlig reaktion fårn kroppen. dock så bör man kanske också försöka ta reda på varför man går ner/bli smalare i andras ögon..
