jag är skilsmässobarn. fan. skilsmässobarn gånger två dessutom. när mina föräldrar skiljde sig var jag sex år då grät jag inte. men när jag fick veta anledningarna till varför mina föräldrar skiljde sig och så grät jag och fick gå hos barnpsykolog, då var jag åtta år. nu är jag nitton och det känns som att jag är för vuxen för att gråta, men innerst inne mår jag faktiskt inte alls bra. allting som jag kommer ihåg från min uppväxt har jag egentligen gjort tillsammans med pappa och hans fru. nu finns bara minnen kvar. det är precis som ett familjefoto som rivs i två bitar. mina föräldrar går skiljda vägar och lämnar inte bara varandra utan också mig, mina syskon och allting som vi gjort tillsammans. allting vi haft tillsammans. tolv år har de bott tillsammans och gifta har de varit i sex år, och sex dagar efter deras bröllopsdag får jag veta att de skall skiljas, och att allt är klart om ett halvår. de är trots allt den enda kärnfamiljen jag har haft. mamma, pappa, barn. jag har inga minnen av vad jag har gjort innan mamma och pappa skiljde sig, och det huset som vi gemensamt flyttade till kan jag inte ens se min mamma i. jag kommer inte ihåg någonting av dem två tillsammans. jag kommer inte ens ihåg att de bott tillsammans. en skiljsmässa är någonting som jag inte hoppas alla behöver gå igenom och något som inte ens skulle önska min värsta fiende behöva gå igenom, det är det mest smärtsamma som har hänt mig och jag jag vet precis hur det känns. det är förjävligt, och det gör ont. jag är så trött på alla verkar ta allting så bra, det verkar som att jag är den enda som vet hur man visar känslor. jag har haft en jobbig uppväxten och ingen verkar bry sig, ingen alls. alla väntade med att berätta det för mig, jag fick veta det sist. och varför måste alla låtsas som om ingenting har hänt? vad händer i framtiden?

"ett skiljsmässobarn skiljer sig aldrig"