egentligen, skall man ju aldrig se tillbaka på det som en gång varit utan bara blicka framåt på det som skall hända. men ibland kan jag inte hjälpa att tankarna tar mig tillbaka några år och där slår tanken mig om vad jag har gjort fel och vad jag kunde gjort annorlunda eller kanske kunde gjort bättre.

när jag bara hör orden "tillbaka i tiden" så är det lätt att tänka på barndomen, men vad kommer man egentligen ihåg från den? det mesta man vet har man fått reda på när man tittat på foton med sina föräldrar från olika håll.
den tiden som jag kommer ihåg bäst, och som har färgat och förändrat mig mest, är högstadietiden.
de värsta åren i min skoltid.
jag har aldrig hatan skolan, men under den tiden var jag killen som kramade mina böcker, gick runt i korridorerna och var rädd för vad som skulle hända runt varje hörn. det var också under den tiden som jag var som mest personligt utsatt för mobbning. mobbning låter starkt, men händer en sak vid upprepade tillfällen så räknas det som mobbning.
jag har vant mig nu, vilken man absolut inte skall behöva göra, men högstadietiden var den värsta skoltiden i mitt liv.

jag tillhörde det så kallade "tönt-gänget" i min klass, själv ansåg jag varken mig eller mina vänner som töntar, det enda som gjorde oss utstötta var att vi hade valt att inte bli eller vara som dem andra. utöver oss var resten av klassen som en enda stor klunga.

i nian blev allt bättre, jag vet inte varför eller på grund av vad men grupperingarna löstes upp och folk började prata med oss, jag kände mig inte lika osynlig längre. ett tillfälle som jag speciellt kommer ihåg var en gång på träslöjden, när en tjej i min klass försvarade mig när två killar från en annan klass gav sig på mig, jag har tänk på det sedan länge, varför hjälpte hon mig? - tack!

även fast högstadietiden är över sedan länge och nästan alla som gick i min klass tar studenten i sommar så ligger just de tre åren från högstadiet lättåtkommligt inom mig. jag har dragit mig från att gå tillbaka till skolan och har inte ens varit och hälsat på mina gamla lärare. kanske för att jag inte kände något stöd från dem, men, vad kunde de ha gjort för att förändra min högstadietid?

det värsta som skulle kunna hända mig nu är om mitt förflutna skulle komma smygande bakom min rygg och att jag skulle träffa någon från min gamla klass eller skola. det händer att jag har sett vissa men ingen tvingar mig att hälsa, jag tänker bara att de har förändrats, precis som jag, och låtsas som att jag inte känner igen dem, fast jag vet precis vilka de är.
detta hände faktiskt mig för två veckor sedan, jag hamnade på samma inflyttningsfest som en tjej från min förra klass. det var inte jobbigt, det var pinsamt. ingenting kändes intressant att prata om. allting kände bara så awkward, en pinsam tystnad uppstod och direkt när cigaretten fimpades så dog också samtalet ut och vi återgick till varsit hörn av lägenheten.

precis som jag har gått vidare, i och med gymnasiet och så, hoppas jag också att de som har förpestat min tid i högstadiet också har gått vidare.
ändå kan jag inte förstå att jag grät på skolavslutningen, jag tror att det var jag som fick hela klassen att gråta.
men, varför och för vad grät jag?
den man vill fortsätta träffa, den håller man kontakten med.

after all you put me through
you think i despise you
but in the end i want to thank you
cause you made me that much stronger