facebook är väl ändå fantastiskt, fantastiskt fruktansvärt och fruktansvärt lättillgängligt.

flertalet gånger har jag funderat på att inaktivera mitt konto för att slippa se ditt ansikte varje dag, för ledsamt nog är det nämligen så att på något sätt så hamnar du alltid högst upp på sidan precis när jag loggar in - och det slår aldrig fel, och utan en tanke så kan jag komma på mig själv sittandes där, bläddrandes upp och ner på din facebook-profil för att uppdatera mig själv om vad som händer i ditt liv, vad jag har gått miste om och framför allt för att försäkra mig om att du inte har träffat någon ny vilket skulle innebära att det i princip är omöjligt för oss att börja träffas igen, men kanske är det precis det som behövs för att jag skall kunna gå vidare.

officiellt slut, slut på oss, slut för alltid.

jag hatar mig själv för att jag har förlorat dig, för med närmare eftertanke så är det mestadels mitt fel att det aldrig har blivit du och jag.

men hur som helst så tänker jag nu vara ärlig och säga att jag saknar dig, för det gör jag - jättemycket, jag tänker på dig mest hela tiden och jag skulle mer än gärna bara vilja stryka ett sträck över detta eller bara spola tillbaka bandet några månader för att få allting ogjort och ställa allt till rätta igen.

enklast, för min egen skull, hade väl egentligen varit om jag bara tog bort ditt nummer för att slippa påminnas om dig och riskera att skicka iväg ett sånt där pinsamt, klassiskt och ångestframkallande fyllesms - kliché, men rent fysiskt sett så kan jag inte klicka på [radera kontakt] för ditt nummer har funnits i min telefon så länge att det nästan vuxit fast, som att de hör hemma där, och att radera ditt nummer hade varit som ett misslyckat försök att glömma någon fint som inte varade och dessutom kan jag fortfarande ditt mobilnummer, och din födelsedag, och dina mellannamn, och din doft, och din skostorlek utantill.

jag saknar dig.