kära mamma!

jag kan prata med dig om allt, bortsett från en sak, för det finns något som jag inte har berättat för dig om mig själv.
jag misstänker att du har haft dina föraningar genom åren men att du velat att orden skall komma direkt från min mun istället för din egen, men hade du å andra sidan frågat mig rakt ut vad som står på så hade jag varken ljugit och nekat för dig, för jag vet att du vet, att du alltid har vetat - mammor vet allt.

jag ber om ursäkt för att jag inte kommer att säga det här personligen, jag har verkligen försökt samla mod till att hitta rätt tillfälle och våga säga något så att dethär jag nu kommer att berätta för dig inte skall komma som en blixt från klar himmel, men jag aldrig vågat säga något, sen slog det mig att det finns inget bra tillfälle att säga något sånhär så det är lika bra att jag säger som det är, här och nu.


käre pappa!

jag vet att du så sent som för någon vecka sedan sa till mig att du står bakom mig vad jag än väljer att göra här i livet men det känns extra jobbigt att berätta det här för dig eftersom att jag inte riktigt vet hur du tänker gällande detta och hur du kommer att reagera.
jag vet att vi inte har världens bästa kontakt, vilket delvis är mitt fel, men precis som du sa förra helgen så vet jag att du alltid finns där flr mig om det skulle vara något.

nu finns det någonting som jag skulle vilja berätta för dig, det är något som jag aldrig varit vidare stolt över men om du nu inte skulle tycka om det som jag kommer att berätta så är det okej, fast det är någonting som du kommer att få jobba på att acceptera, för mig har det tagit flera år att gilla läget för vad det är.
det finns ingenting som varken du eller jag kan göra för att förändra situationen, utan det bara är såhär, det är bara att gilla läget och acceptera det för vad det är, precis som jag kommer att acceptera dig om du misstycker, men det får stå för dig, för gör du det så är det mig du tycker illa om.

mamma. pappa. jag är GAY!