jag står för varenda rad jag lagt och därför kommer jag alltid vara äckligt äkta
tanken var, och är, alltså att jag endast skulle fylla ut min överläpp (vilket jag gjorde) utan att ändra dess form (som jag för övrigt var nöjd med redan innan) och här har ni några bilder.
jag tycker inte om att ljuga så det är därför jag berättar det här: ja, jag har fixat överläppen!, och det står jag för.
jag tänker inte heller skjuta under stolen med att det gjorde sjukt jävla ont, trots bedövningssalva, men jag kommer säkert att göra det igen.
såhär dagen efter när svullnaden har lagt sig och bedövningen gått över så är skillnaden inte särskilt stor men blåmärkena är dessvärre tydliga vill jag lova!
FÖRE
EFTER
there's an equation, you + me = death!
facebook är väl ändå fantastiskt, fantastiskt fruktansvärt och fruktansvärt lättillgängligt.
flertalet gånger har jag funderat på att inaktivera mitt konto för att slippa se ditt ansikte varje dag, för ledsamt nog är det nämligen så att på något sätt så hamnar du alltid högst upp på sidan precis när jag loggar in - och det slår aldrig fel, och utan en tanke så kan jag komma på mig själv sittandes där, bläddrandes upp och ner på din facebook-profil för att uppdatera mig själv om vad som händer i ditt liv, vad jag har gått miste om och framför allt för att försäkra mig om att du inte har träffat någon ny vilket skulle innebära att det i princip är omöjligt för oss att börja träffas igen, men kanske är det precis det som behövs för att jag skall kunna gå vidare.
officiellt slut, slut på oss, slut för alltid.
jag hatar mig själv för att jag har förlorat dig, för med närmare eftertanke så är det mestadels mitt fel att det aldrig har blivit du och jag.
men hur som helst så tänker jag nu vara ärlig och säga att jag saknar dig, för det gör jag - jättemycket, jag tänker på dig mest hela tiden och jag skulle mer än gärna bara vilja stryka ett sträck över detta eller bara spola tillbaka bandet några månader för att få allting ogjort och ställa allt till rätta igen.
enklast, för min egen skull, hade väl egentligen varit om jag bara tog bort ditt nummer för att slippa påminnas om dig och riskera att skicka iväg ett sånt där pinsamt, klassiskt och ångestframkallande fyllesms - kliché, men rent fysiskt sett så kan jag inte klicka på [radera kontakt] för ditt nummer har funnits i min telefon så länge att det nästan vuxit fast, som att de hör hemma där, och att radera ditt nummer hade varit som ett misslyckat försök att glömma någon fint som inte varade och dessutom kan jag fortfarande ditt mobilnummer, och din födelsedag, och dina mellannamn, och din doft, och din skostorlek utantill.
jag saknar dig. 
he is half your age but I'm guessing that's the reason that you strayed
jag som HBTQ-person är något kritisk och kan tycka att det verkar lite konstigt att precis under den här veckan är det okej att vara precis den man är medans vi resterande 51 veckor av året skall försöka smälta in vart vi än går för att slippa bli utsatta för kränkning av trångsynta och fientliga människor.
.. och sen det här med Prideparaden, nog för att det är en tradition och för människor att visa att de är stolta över sig själva och de dem är födda till att vara men det ändrar fortfarande inte andra männoskor syn på heteronormen.
att gå en parad tillsammans över Stokholms gator kommer fortfarande inte att stoppa människor från att tänka "fy fan vad äckligt!" eller ungdomar från förorten att skrika "bögjävel!" efter mig i tunnelbanan för att de tycker att mitt sätt att leva är fel sätt att leva.
som jag sa så förstår jag att Pride är något bra, eftersom att Pride betyder stolthet, och att vi har kommit en bra bit på vägen, men jag känner ändå lite som så att vi lever på 2000-talet och att vi inte har kommit längre än vad vi gjort är skamligt.
visst, vi är en minoritetsgrupp och vi har fört fram våra frågor upp från ingenting samt att Sverige må vara ett av de land som är mest accepterande gentemot HBTQ-rörelsen; men jag vill inte ha andra människors acceptans, jag vill ha precis samma rättigheter som om jag vore heterosexuell!
de människor som inte lärt sig leva med att det finns andra sexuella läggningar än heterosexualitet och tycker att det är fel och orättvist att HBTQ-människor får ha en egen vecka och en egen festival vill jag ifrågasätta deras problem och sett att se på andra människors rättigheter eller helst av allt bara sätta en kula i pannbenet på.
vet ni vad som är orättvist, att som heterosexuell har du 365 dagar, 12 månader, 52 veckor, 8760 timmar eller 525600 minuter att göra precis vad du vill med ditt liv medans det för tre år sedan inte ens var tillåtet att gifta sig om man var homosexuell.
jag vet inte hur det ser ut idag vad det gäller adoption, men om jag väljer att spendera resten av mitt liv tillsammans med en man så vill jag i alla fall ha rättigheten till att kunna skaffa barn på ett eller annat sätt.
hur ofta har man inte hört frasen ”jag har inget emot bögar, så länge de inte stöter på mig.”?
den personen med de orden vet inte vad han pratar om, bara för att man som kille är antingen bi- eller homosexuell och råkar tycka om killar betyder inte det att man tycker om alla killar, nog för att de flesta killar kan knulla allt med puls men tycker man som heterosexuell kille om alla tjejer?
jag vet inte om jag har fått fram allt jag ville ha sagt men min poäng är att jag tror inte att vi genom en Pridefestival kommer att minska avståndet mellan straight och gay eller lätta på heteronormen, för det känns som att det bara är just den här veckan som det är okej att vara överdrivet gay och med hjälp av sitt kroppsspråk och klädsel utstråla sin sexuella läggning samtidigt som man hörs och syns mest av alla, medans det efter veckans slut och på måndag morgon är som bortblåst och allting är tillbaka till det normala igen.
I know it won't be the same 'coz I need you next to me not a million miles away
efter föregånde dags ångest, som jag nu valt att döpa till separationsångest, så hade jag igår (onsdag) en kund som jag under den korta tid som vi träffades fick en sån där positivt jobbig speciell, ömsesidig (i mina ögon) och sentimental kontakt med.
efter att jag inlett samtal, som man som frisör alltid lite fint gör sådär bara för att lätta upp stämningen och ha någonting att prata om, med att fråga vad hon jobbar med så spånade vi efter det vidare och under denna knappt en timme långa stund så fick jag veta så otroligt mycket personliga saker om denna människa som jag aldrig skulle ha berättat för en annan människa om jag visste att vi bara fick en timme tillsammans.
men kanske är det så att det är enklare att berätta sådana saker för en person som man mest troligt aldrig mer kommer att träffa?
som frisör får man ju ibland agera psykolog och jag tror nog att jag hört de mesta under min relativt korta tid inom arbetet men hon berättade ingående om sitt alkoholmissbruk, att hon nu gick på behandlinghem i närheten, att hon hade två barn och var skild.
vem som helst skulle säkert dra egna paralleller av detta, bilda sin egen uppfattning och dömma henne som person bara av att höra mina nu sammanfattande ord men jag såg inte ner på henne det minsta för det utan jag uppskattade verkligen att hon var villig att dela detta med mig vilket jag tyckte var både gripande men även nyttigt för mig att få diskutera.
med tanke på att hon verkligen visste vad hon pratade om och kunde förklarat för mig att alkohism faktiskt är en sjukdom och inte ett tillstånd, som jag länge trott, och minst sagt var det nyttigt för mig att få träffa och prata med en sådan person som jag under hela mitt liv alltid varit rädd för och att inse att en alkoholist faktiskt inte behöver vara någon som sitter stupfull och avdäckad på en parkbänk mitt i centrum.
efter att jag visat i nackspegeln hur frisyren såg ut i bak och hade tagit betalt så ville jag bara krama om denna kvinna, precis som jag gör med en vän, och säga "jag är stolt över dig, ta hand om dig och lycka till i framtid!" även fast jag endast pratat med henne i en knapp timme och inte kände henne överhuvudtaget - det är konstig det där med kemi mellan människor.
.. och till att mina andra underbara kunder som jag haft under min tid i Piteå vill jag avsluta med att säga tack, tack för att jag fått lära känna er, tack för att ni förlitat er på mig med erat hår i mina händer och framför allt tack för alla samtal och era små ord som för mig betytt så mycket och fått mig att växa som människa.
I lost my mind some where between your face and your perfect shape
ibland, eller rätt så ofta faktiskt, så kommer jag på mig själv i tanken "hur hamnade jag här, egentligen?" och upprepade gånger har jag försökt att besvara den frågan för mig själv utan någon vidare framgång.
varför valde jag att flytta hit? vad har fått mig att stanna så länge? och varför har jag en sådan ångest över att flytta härifrån när det är vad jag velat en längre tid?
kanske är det precis som i låten Euskefeurat sjunger, nämligen att "det är hit man kommer när man kommer hem" för visst är det väl ändå så att det är här jag under de senaste två åren har bott och att det är den här staden som jag har kallat för mitt hem då det är här jag har byggt mitt eget bohag från grunden, utan varken vänner eller familj.
jag förväntar mig inte att någon där ute skall förstå vad för kaos som försegår i mitt lilla huvud just nu men för mig själv försöker jag fortfarande att svara på alla dessa frågor utan att komma fram till något som ens kan likna sig med ett svar.
varken Ni eller jag vet vilken jävla situation jag sitter i just nu, och inte heller kan jag försöka förklara. jag vill bara gå och lägga mig ner i min säng för att dö, allting känns tungt precis som att jag aldrig kommer att kunna komma på en bra lösning på alla problemen som jag har.
nej, nu tänker jag gå och lägga mig under täcket så att jag slipper se mer av den här dagen och hoppas på att morgondagen visar bättre kvalitét.
yes I said it, I said it, I said it 'cus I can
DAG 11, MINA SYSKON. det känns som att jag har gåttt igenom det här många gånger tidigare med Er men jag tänkte att vi tar och upprepar det hela en gång för alla, jag har tre syskon; Madeleine (19 år), Josefine (7 år) och Alexander (6 år).
Madeleine är alltså två år yngre än mig (född '91) och vi har både samma mamma och pappa och har fram tills jag var 14 år gammal växelvist bott varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa (med ett undantag då jag vid åtta års ålder beslutrade mig för att bara bo hos mamma i några månader).
när jag 14 år så kom även Josefine till världen och ungefär ett halvår efter att hon föddes så flyttade pappa, Thérèse, Madeleine och hon till Mariefred (ungefär en timme utanför Stockholm) där jag spenderade varannan helg tills jag blev arton då det blev mer sällan.
Josefine och jag har alltså bara samma pappa och med tanke på att jag inte bott tillsammans med henne så jag inte heller inte varit med så mycket under hennes uppväxt vilket kan vara lite av anledningen till att jag inte känner/har ett lika starkt band till henne som jag har till Alexander och Madeleine, men vi är fortfarande syskon.
Alexander föddes när jag var 15 år och strax där efter flyttade vi från våran lägenhet i Huddinge till en lägenhet i Nacka, Orminge.
det var mycket diskussioner och vad Alexander egentligen skulle heta, det var förslag på allt mellan Felix, Jack och till och med Mauritz, men namnet Alexander var det jag som valde.
det var nämligen så att jag vid den åldern ville byta namn till Alexander men efter mycket övervägande beslutade jag mig för att "överge" det namnet till Alexander istället då jag inte orkade gå igenom hela "byta-namn"-processen.
jag och Alexander har, som ni kanske redan förstått, samma mamma och eftersom att jag har bott med henne sedan jag var 14 år så har vi spenderat en hel del tid tillsammans då jag både sett honom lära sig gå, prata, börja på dagis och nu till och med förskolan.
många frågar mig vad jag saknar mest med Stockholm, och svaret på den frågan är faktiskt Alexander.
för att klargöra allt så jag vill även säga att trots att jag spenderat olika mycket tid med mina syskon så betyder alla lika mycket för mig, och som jag sagt tidigare, så skulle jag göra vad som helst för dem.
I know I need you cause when all else fails you'll always be around
DAG 09, MIN TRO. jag ser inte mig själv som en troende person utan jag skulle snarare vilja säga att jag hoppas på en morgondag.
självklart har jag flera gånger frågat mig själv hur allt liv kom till och varför, men en sån stor och fråga är omöjlig att hitta svar på och kan få mig i psykisk obalans så jag har numera lagt ner det helt - nästan.
vad jag tycker borde tilläggas här är att jag faktiskt är konfimerad, något som jag gjorde av ren nyfikenhet och inte för att få extra många presenter ett år.
jag konfimerade mig, som sagt, för att jag var nyfiken, ung och ville lära mig någonting nytt samt för att göra min farmor stolt då hon alltid verkar ha haft någon form av tro på de "högre makterna".
det är absolut ingenting som jag ångrar att jag har gjort (jag hade nog snarare ångrat mig om jag inte gjort det) men trots detta hittade jag ingen Gud att tro på, så jag är fortfarande en sådan person som bara tror på "någonting".
almost there so baby don't stop what you're doing
DAG 07, MIN BÄSTA VÄN. jag skulle inte vilja säga att jag har någon bästa vän då jag behandlar alla mina vänner likadan och värderar alla lika mycket och har dessutom valt dem med omsorg, skämt åsido.
tidigare, mellan mellanstadiet och början av gymnasiet, hade jag en bästa vän vid namn Johan, vi träffades första gången på dramalektionen i 4:an (ja, jag gick dramaklass) och gick sedan i parallellklass tills vi började på olika högstadieskolor, men trots det lyckades vi hålla kontakten uppe och träffades med jämna mellanrum.
när jag sedan flyttade till en annan kommun och vi började på gymnasiet så gick det inte längre och idag har vi ingen kontakt alls.
vad jag minns så skildes vi inte som ovänner men vi är inte vänner heller för jag säker på att ingen av oss är den samma person som vi var då vi en gång var vänner.
som jag sa så har vi inte hört av varandra sedan.. någon gång under gymnasiet men så vitt jag vet bor han kvar i Hudding (där jag växte upp) och har sambo och grejer, i och för sig har jag en kombo men det är inte samma sak.
för att återgå till det här med min "bästa vän", eller snarare brist på bästa vän, så vill jag ändå säga att jag har väldigt många bra vänner.
en bra vän för mig är en person som jag kan prata med, som är bra på att lyssna på mig och mina problem och som alltid finns där när jag behöver den.
viktigt är också att vänskapen är ömsesidig, alltså att allt inte bara ligger på mig för att våran vänskap skall hålla i sig, om detta inte funkar så kan man inte vara vänner - enligt mig.
jag tål inte heller människor som bara pratar om sig själv! jag menar; vad får jag för utbyte av det? självklart är jag ju också en lyssnare men.. jag då? jag vill inte känna mig bortglömd i en vänskap.
så för att kortfattat avsluta det här, jag har ingen bästa vän, men jag har många bra vänner och jag är väldigt lyckligt lottad.
everyday with you is so complicated, you're not easy to love
DAG 05, VAD ÄR KÄRLEK? det finns ju som vi alla vet olika typer av kärlek. kärleken till familjen, kärleken till vänner och den stora kärleken.
kärlek för mig är när man bryr sig om någon så pass mycket att man är beredd att göra nästan vad som helst för en person, eller flera personer, och visst är kärleken till mina nära och kära olika stark.
de personer som jag älskar mest av allt är konstigt nog inte mina föräldrar utan mina syskon, för Madeleine, Josefine och Alexander skulle jag göra vad som helst, och även om de mer eller mindre är lika mycket samma kött och blod som mina föräldrar är för mig så har jag ett speciellt band till dessa varelser.
eftersom att jag är äldst så känner jag någon form av överbeskyddning och att det skulle vara min uppgift att skydda dem från alla faror som finns.
vänskap är också en form av kärlek. det finns de människor som man trott skulle ställa upp för en i vått och torrt men när allting står på spel så märker man att det inte är alla som är beredda att stå kvar vid ens sida och de som gör det är de riktiga vännerna och är därav värda ens kärlek och att ställa upp för dem på samma sätt som de gjort för dig.
the mood is set so you already know what's next
min far heter Anders Willy (ja, precis som jag!) och är född i januari '66, min mor heter Åsa Kristina och är född i juli '66 så båda mina föräldrar är alltså i nuläget 44 år gamla och de träffades när de gick på gymnasiet, de gifte sig sommaren '92 (eller '93) men skiljde sig sedan hösten '95 och har sedan dess bott på varsitt håll.
jag har alltid tyckt att jag har rätt unga föräldrar vilket jag tror varit bra då det kännt som att vi förstått varandra bättre än vad jag misstänker att vi inte hade gjort om dem vore äldre.
i både beteende och utseende är jag väldigt lik min pappa, men jag ser såklart även likheter mellan mig själv och min mamma men mest likhet av mamma ser jag i min syster, Madeleine, fast å andra sidan är Alexander väldigt lik mig som liten och med tanke på att mamma är den enda gemensamma föräldern som vi har så måste även jag ha någonting från mamma i mitt uteseende.
ja, vad skall jag säga om mina föräldrar? i dagsläget skulle jag väl inte säga att jag har särskillt bra kontakt med pappa men det har på något sätt alltid varit enklare att prata med honom om saker då vi tänker och resonerar på samma sätt och det är mycket lättare att ta en konflikt med honom än om man jämför hur det låter när jag argumenterar med mamma.
även om jag och mina föräldrar, som jag sa, alltid förstått varandra rätt bra finns det ett undantag och det är att jag tror att mamma aldrig riktigt förstått sig på hur jag fungerar, något som pappa har stenkoll på (eftersom att han är likadan.)
till exempel, om någon höjer rösten åt mig eller avbryter mig mitt i en mening, det kan vara vem som helst, så går jag hellre därifrån än att göra likadant tillbaka - pappa gör precis likadant, medans mamma är den som alltid skall ha sista ordet och höjer rösten ytterligare för att göra sig hörd.
sen har vi då min tredje förälder och det är min "låtsasmamma" Thérèse Cecilia som är född i maj '76. hon har funnits i mitt liv sedan jag var sju år gammal, vi har egentligen aldrig riktigt kommit överens förrän någon gång i mina tonår då allt vände och vi blev väldigt goda vänner skulle man väl kunna säga.
även om hon och pappa i dagsläget är skilda så ser jag ändå henne som en förälder då jag märker saker i mitt beteende och på det sätt som jag är uppfostran som jag tagit efter henne och hon kommer alltid att vara min förälder - no matter what.
baby there's no other who do it like I do it
DAG 02, MIN FÖRSTA KÄRLEK.
jag tror faktiskt aldrig att jag har varit kär på riktigt, visst att jag haft känslor för och tyckt om någon men jag tror faktiskt att jag med handen på hjärtat kan säga att jag aldrig älskat någon.
klart att man älskar sin familj och sina vänner men det är ändå inte på samma sätt - om ni förstår hur jag menar.
visst är det också så att man inte behöver älska någon för att vara kär i personen men jag har aldrig haft de där fjärilarna i magen, känslan av outhärdlig saknad och beroendet av att vara med personen i fråga konstant, tjugofyra timmar om dygnet, jag tycker snarare det är jobbigt att leva så tätt inpå någon.
jag antar att många skulle säga att det är en alldeles underbar känsla som jag har gått miste om men med tanke på att jag aldrig varit någon förhållandemänniska så låter jag mig aldrig bli beroende av någon annan på det sättet och när jag märker att känslor börjar uppdagas så backar jag oftast tillbaka.
jag blottar aldrig min själ själv för någon just för att jag är rädd att bli sårad då jag inte längre tror på evig kärlek, och det är också därför aldrig riktigt velat gifta mig.
I want you to know that I won't let go, my body shows you're everything I need
WORLD AIDS DAY.
visste ni att det är World AIDS Day idag?
jag fick reda på det i morse och hade ingen aning om att det ens fanns en dag som hette så, men tydlig så är det varje första december och har varit så ända sedan '88.
jag vet inte om ni minns det men för en tid sedan så hade jag en banner uppe till höger där det stod att jag var "officiell ambassadör för knullträdet.se" men jag tog bort den för att jag aldrig skrev något inlägg om könssjukdomar men eftersom att det är den dag det är idag så tänkte jag att "varför inte liksom?".
AIDS är ju som de flesta (förhoppningvis) vet en dödlig sexuellt överförbar könssjukdom som i grund om botten orsakas av ett virus vid namn HIV som angriper det mänskliga immunsystemet.
tidigare dog var väldigt många av smittan och det lär man även göra än idag utan rätt behandling och trots att det inte finns något botemedel mot varken HIV eller AIDS så har forskningen gått vidare och numera kan en person som lever med HIV/AIDS leva ett någolunda normalt liv med hjälp av bromsmediciner.
många förknippar ofta HIV och AIDS med sex mellan män vilket jag tycker är lite kontigt då det är minst lika vanligt bland heterosexulla män och kvinnor.
nu över till någonting annat, den vanligaste könssjukdomen i Sverige är klamydia och för två veckor sedan så gjorde jag mitt första klamydiatest (jag har inte skrivit om det för att det inte varit relevant förrän nu) det var aningen pinsamt att gå in där på Ungdomsmottagningen och säga vad ens ärende var men nu är det gjort och jag kan meddela att jag är frisk - annars hade det varit illa!
det kanske känns som att jag bara skriver en massa onödiga, ointressanta ord och jag ber om ursäkt om det verkar så men jag är trött som fáan så jag vill bara avsluta med att säga att det finns bara ett sett att skydda sig mot könssjukdomar, ett enkelt ord, sex ynka bokstäver; k o n d o m !
feels like I'm standing on the outside looking in at the mess we left behind and it's a long way to fall
DAG 01, OM MIG.
för den som inte vet vad "W" står för så kan jag meddela att det är initialen av mitt mellannamn som råkar vara Willy och som jag fått efter min farfar, så hela mitt namn är alltså Robert Willy Loos.
Willy var det först av mina namn som bestämdes, då även min pappa har det som mellannamn, och utefter det så valde mina föräldrar Robert, andra namn som var på tal var Joakim och Mattias.
Loos kommer ursprungligen från Tyskland och är det efternamn som min gammelfarfar tog med sig till Sverige under början på 1900-talet (om jag inte misstar mig).
jag är född den 24:e mars år '89 klockan 12:46 på Huddinge BB och bodde mina första år i Vissätra tillsammans med mina mamma Åsa och pappa Anders. i april '91 fick jag även en lillesyster som heter Madeleine och efter det flyttade vi tillsammasn till Skogås för att sedan flytta till Huddinge.
när jag var sex år skiljde sig mina föräldrar och mamma flyttade tillbaka till Vissätra medans pappa bodde kvar. pappa träffade en ny, Thérèse, och mamma flyttade till Hörningsnäs och jag skaffade en kanin som min syster valde att döpta till Kalle Knut Knutt Skutt Kanin (kärt barn har många namn.. eller?).
pappa och Thérèse fick tillökning maj '03 av en liten Josefine och jag som vid det tillfället var 14 år hann inom det närmaste året bråka med både pappa och Thérèse samt flytta till mamma på heltid, varpå de flyttade till Mariefred med båda mina systrar.
året därpå, alltså '04, fick mamma tillökning i juli av en liten Alexander och vi flyttade till Nacka, närmare bestämt Orminge (inte det stället som jag är mest stolt över att ha bott på). jag gick då sista året i högstadiet på Kvarnbergsskolan i Huddinge och pendlade fram och tillbaka varje dag.
hösten '05 började jag däremot gymnasiet och gick då på Hotell- och Restaurangprogrammet i Globen även fast jag ville bli frisör, så året därpå sökte jag varenda Stockholmsskola med frisör bland programvalen och kom då in på Gustavsbergs Gymnasium ute på Värmdö.
under den sammalagt fyraåriga gymnasietiden hann jag vara med om min första fylla, bli av med oskulden, flertalet fester, fylla 18 år, flertalet utgångar, studentskivor, flytta till Solna, komma ut som bisexuell och fylla 20 år.
efter gymnasiet så var det dags att gå vidare i livet även om jag inte visste vad jag skulle göra efter studenten, då fick jag ett jobberbjudande om att flytta till Piteå och jobba som frisör och ett och ett halvt år senare är jag nu här.
detta kanske blev lite mer av en livshistoria, men jag antar att det är det som jag har varit med om som format mig till den jag är, men om ni undrar någonting så är det som vanligt bara att ställa fråga!
it breaks my heart when we're apart
jag har intalat mig själv att jag skall stanna i minst två år, men med tanke på hur jag känner i detta nu tror jag inte att jag klara av att stanna längre än ett år, eller kanske någon månad utöver det. jag saknar Stockholm men jag vill samtidigt inte ge upp allt och flytta hem igen som andra skulle ha gjort. just nu är jag så kluven att jag inte vet vad jag skall ta mig till. jag behöver semester för att kunna åka hem, se några vänliga och välkända ansikten och se så att alla lever. har planer på att åka "hem" redan nu i mitten av oktober och även en vända i november. jag känner mig ensam och behöver sällskap, jag tror jag skall skaffa katt!
"if he's gone forever, I don't want to know. I don't really want to know!"
my knees get weak intensive when you give me kisses
jag är så trött på att få följdfrågan om jag är homosexuell efter att jag sagt vad jag valt att jobba med. bara för att jag är (läs: snart är) utbildad frisör betyder inte det att jag också är homosexuell. jag har absolut ingenting emot homosexuella på något sätt men alla män inom frisörbranschen är inte bögar! och allt detta bara för att man har valt att jobba inom ett kvinnodominerande yrke. sen är jag så trött på att folk antar saker istället för att kolla fakta. om man nu är troende så gav faktiskt Gud oss munnan att prata med, men efter som att svenskar är världens mest konflikträdda däggdjur så fungerar inte dessa foderluckor. svenskar borde utrotas!
min irritetation började egentligen idag när jag diskuterade med två kollegor på min praktik och den ena slänger ut sig i slutet av diskussion: "men sen är det skillnad på homosexuell och straight också" och det fick då mig att framstå som gay. "vadå? jag är inte homosexuell!"
vi har aldrig diskuterat sexuella läggningar tidigare och sedan är hon helt övertygad om att jag skulle vara bög. jag menar återigen inte att det är något fel med att vara bög eller lesbisk men jag tycker verkligen att det är fel att bara anta saker bara sådär. för enligt henne så var jag råbög, bara lagd åt det ena hållet. jag vet att allt egentligen bara är en skitsak och jag har blivit irriterad över ingenting men jag stör mig så grovt på människor som bara antar saker hela tiden! vad hände egentligen med att kunna använda käften och ställa en enkel fråga?
sen är jag också trött på folk som antyder att bögar endast förknippas med rosa, glitter, glamour och schlager. och att alla skulla vara likadana! jag har inte sett någon annan bög än Lars-Åke "Babsan" Wilhelsson med rosa peruk. alla bögar är inte likadana! en bögar är precis som vilka annan "vanliga" människor som helst med det lilla undantaget att de tycker om män, inte kvinnor, och dessutom föredrar snoppar framför snippor.
förutfattade meningar, rykten och antydningar är nog det som jag hatar mest av allt på hela jorden!
I feel lika a monster
"ett skiljsmässobarn skiljer sig aldrig"
it ain't my lucky day today
när jag bara hör orden "tillbaka i tiden" så är det lätt att tänka på barndomen, men vad kommer man egentligen ihåg från den? det mesta man vet har man fått reda på när man tittat på foton med sina föräldrar från olika håll.
den tiden som jag kommer ihåg bäst, och som har färgat och förändrat mig mest, är högstadietiden.
de värsta åren i min skoltid.
jag har aldrig hatan skolan, men under den tiden var jag killen som kramade mina böcker, gick runt i korridorerna och var rädd för vad som skulle hända runt varje hörn. det var också under den tiden som jag var som mest personligt utsatt för mobbning. mobbning låter starkt, men händer en sak vid upprepade tillfällen så räknas det som mobbning.
jag har vant mig nu, vilken man absolut inte skall behöva göra, men högstadietiden var den värsta skoltiden i mitt liv.
jag tillhörde det så kallade "tönt-gänget" i min klass, själv ansåg jag varken mig eller mina vänner som töntar, det enda som gjorde oss utstötta var att vi hade valt att inte bli eller vara som dem andra. utöver oss var resten av klassen som en enda stor klunga.
i nian blev allt bättre, jag vet inte varför eller på grund av vad men grupperingarna löstes upp och folk började prata med oss, jag kände mig inte lika osynlig längre. ett tillfälle som jag speciellt kommer ihåg var en gång på träslöjden, när en tjej i min klass försvarade mig när två killar från en annan klass gav sig på mig, jag har tänk på det sedan länge, varför hjälpte hon mig? - tack!
även fast högstadietiden är över sedan länge och nästan alla som gick i min klass tar studenten i sommar så ligger just de tre åren från högstadiet lättåtkommligt inom mig. jag har dragit mig från att gå tillbaka till skolan och har inte ens varit och hälsat på mina gamla lärare. kanske för att jag inte kände något stöd från dem, men, vad kunde de ha gjort för att förändra min högstadietid?
det värsta som skulle kunna hända mig nu är om mitt förflutna skulle komma smygande bakom min rygg och att jag skulle träffa någon från min gamla klass eller skola. det händer att jag har sett vissa men ingen tvingar mig att hälsa, jag tänker bara att de har förändrats, precis som jag, och låtsas som att jag inte känner igen dem, fast jag vet precis vilka de är.
detta hände faktiskt mig för två veckor sedan, jag hamnade på samma inflyttningsfest som en tjej från min förra klass. det var inte jobbigt, det var pinsamt. ingenting kändes intressant att prata om. allting kände bara så awkward, en pinsam tystnad uppstod och direkt när cigaretten fimpades så dog också samtalet ut och vi återgick till varsit hörn av lägenheten.
precis som jag har gått vidare, i och med gymnasiet och så, hoppas jag också att de som har förpestat min tid i högstadiet också har gått vidare.
ändå kan jag inte förstå att jag grät på skolavslutningen, jag tror att det var jag som fick hela klassen att gråta.
men, varför och för vad grät jag?
den man vill fortsätta träffa, den håller man kontakten med.
you think i despise you
but in the end i want to thank you
cause you made me that much stronger
jesus wasn't there
egentligen så känner man nog ingen riktigt personligt, ingen alls, ingen i hela världen. man är ensam, helt solo, man vet inte vem som talat sanning och vem som bara använder sig av den trevliga fasad som alla verkar ha in framför en. all denna falskhet som finns runt omkring oss, vem kan man lita på - egentligen?
jag har lärt mig att inte lita på någon, så jag lever så, jag litar inte på någon fullt ut. för att, efter att man byggt upp sina förhoppningar om framtiden och evig vänskap, skapat en bild av hur allting skulle se ut om det var perfekt så rivs muren, kontakten sägs upp och förhoppningar brister när de få små sagda orden kommer fram till fel öra, eller snarare - rätt.
eftersom att skitsnack just är skitsnack så vet man ju inte vad som är sant och vad som är falskt av det som man hör, att ha tagit reda på sanningen innan någon öppnat käften skulle ju vara det bästa. men, människan är ett elakt och själviskt djup, bara man själv mår bra så får andra lida. alltid sätter man sig automatisk i främsta rummet - bara jag mår bra!
men, säger man elaka saker bara för att få sig själv att må bättre? vem kan leva på att bara göra andra människor illa hela tiden?
jag har flera i min omgivning som snackar skit, inte bara om folk som jag känner eller när jag är med dem, utan även - om mig. de tror säkert inte att jag vet om det, men jag är inte dum. jag vet precis när de har pratats om mig och vad det har sagt. men då är bara frågan, varför är jag vän med dem? jag hoppas att de står för vad de säger den dagen då jag frågar om det är sant. att ljuga utöver att man huggit någon rakt i ryggen är väl ändå värre?
energitjuvar är vad de är, jag orkar inte ödsla energi på att vara irriterad eller att konfrontera människor hela dagarna. därför låter jag det bara vara, men, bara för det så betyder det inte att jag tycker att det är okej.
jag kan erkänna att jag har snackat skit jag också, ingenting som jag är så stolt över men det har jag gjort. att snacka skit är bara en falskhet, en osäkerhet på sig själv.
varför är då jag falsk? och varför är du osäker, vad är du osäker på? alla är vi väl falska, varför skall vi då bry oss? det finns ingenting som vi kan göra för att ta bort allt detta skitsnack, slutar jag prata om andra betyder inte det att hon, han eller Du slutar. allting är en ond cirkel, vart skall vi sluta och när?
.. och vem skall börja - om inte Jag?
you got a problem, come and say it to my face
jag hatar mig själv. uppenbarligen så måste det vara något stort serisöt fel på mig eftersom flera människor säger exakt samma sak fast vid olika tillfällen om mig som jag inte ens har haft tid eller ork att tänka på.
men ändå så tänker jag alldeles för mycket. kan jag få vara mig själv utan att någon säger vad jag gör för fel. fan vad världen skulle vara tråkig om alla var likadana. jag pratar förstås om rykten och om hur de spids.
en kille sa till en annan som meddelade hela sin klass varav en sa på fyllan till en tjej att hon skulle säga till sin systers pojkvän att "han där" är bög. alltså, ungefär so much sence låter det ju..
.. och om jag skulle vara det. stör det någon annan kanske? kan inte folk bara se på mig som om de såg på vilken människa som helst. jag orkar inte påkalla mig uppmärksamhet över någonting som ingen, absolut ingen, vet någonting om - inte ens jag!
jag är så trött på att bli utpekad, uttittad och utskrattad. det är just den här situationen som får mig att aldrig mer vilja sätta min fot utanför dörren igen. jag blir så sjuk trött, även fast mitt självförtroende är på topp så är min självkänsla under minussträcket. jag har aldrig mått såhär dåligt förut, jag vill seriöst bara gråta - om det nu skulle tjäna någonting till.
egentligen så bryr jag mig inte om de saker som sägs bakom min rygg, men när andras ord väl kommer fram till mig så känns det sen en kniv i hjärtat vriden 360° om.
känslan går inte att beskriva. en vän till mig sa till en annan vän till mig att jag var "så gay man bara kan vara" vad är det för vänner jag har egentligen? men bara för att personen i fråga sagt ordet till mig gör inte det hon sagt bakom min rygg mindre smärtsamt.
jag piercade tungan för en vecka sedan, jag hade en klasskompis med mig, allting gick bra och så tills för en vecka senare. i torsdags, min klasskompis sa till mig vad piercaren hade sagt om min när hon hade varit där några dagar senare.
vart har du din kompis då, du vet, fjollan?
alltså seriöst, en vuxen man som inte växt ifrån ordet mobbning och inte lärt sig att acceptera att vi lever i en homoeorotisk miljö. jag är inte den enda "fjollan" i detta samhälle.
min kompis skrattade åt det han sagt när hon berätta det för mig, inte jag, hon höll med honom - hon skrattade åt mig, inte med mig.
åh, vad jag hatar mig själv. varför kan jag inte vara som alla andra?
fuck me I'm famous
känner du robert? jag är en sådan där jobbig människa som aldrig är nöjd med någonting, speciellt inte med mig själv och inte heller uppskattar jag någonting av värde förens jag förlorat det - helt. men det kanske har med stjärntecknet jag är född i att göra, vädurens tecken; självisk, utåtriktad och energisk. det skulle kunna vara tre sett att beskriva mig på, fast jag är snäll också, till och med så snäll att jag inte kan säga nej, utan jag kommer istället på en massa dumma ursäkter till saker för att slingra mig ur jobbiga situationer och istället för att lägga en vit lögn så bygger jag upp värsta lögnen.jag är även en sådan person som drömmer. jag har många drömmar, säkert bara patetiska sådana med ingen mening, som att jag skall kunna allting eller lyckas att göra någonting rätt utan att skada varken mig själv eller någon annan. alla har vi väl drömmt att bli känd någon gång, förr i tiden var det mitt livs mål men jag lär väl inte komma dit eftersom att jag fortfarande ligger på amatörnivå när det gäller allt, absolut allt. det finns ingenting som jag är jättebra på, det har väl med mitt bristande intresse att göra, och att jag ger upp för lätt. jag ger ingenting en riktig chans, jag bara försöker och sedan släpper taget om det inte går som jag vill. jag har väl ett problem med att starta upp någonting från botten, men jag vet att det är där alla måsta börja. men jag vill inte, där var min envisa sida igen.
jag träffar alltid människor som är raka motsattsen mot mig, vilket egentligen är rätt negativt eftersom att vi då är så olika att vi inte har någonting gemensamt och ingenting att göra ihop. jag mår nog bäst när jag är ensam, fast jag mår bäst innerst inne när jag är med någon. jag är rätt så dum också, jag gör misstag upprepade gånger efter varandra och lär mig inte av dessa, men jag lyssnar nog inte tillräckligt på mig själv. precis som jag inte gjorde på mina föräldrar när jag var liten, den envisa sidan igen. ibland så vet jag inte om jag känner mig själv, det finns så mycket i mitt huvud som jag inte kan få ut mig själv, jag skulle bara vilja ställa mig någonstan mitt i ingenstans och baar skrika, för jag vet vad jag vill säga men jag vet inte hur. känner du robert?
so what's plan B?
jag hatar att förgäves ständigt vilja byta liv med någon som har det bättre ställt än mig. är detta en typ av egoism som jag har inom mig, att jag vill ha det bättre ställt än andra? jag vill inte längre vara den där medelklass-killen som bor i ett lite lagom slumområde och inte heller vara den som sällan har en 500-lapp i bakfickan. jag vill leva det liv som den ekonomiskt oberoende gör, den som inte behöver jobba för att tjäna extrapengar; eller vad sägs om att leva det liv som den bortskämda snorungen i parallellklassen lever? livet är orättvist, vissa föds in i ett liv som de tror är av samma stil som alla andra lever, men de upptäcker sedan någon gång i tonåren att de är av en såkallad överklass, att de är av en högre klass än vad andra likasinnade är, att de har högre status än arbetarklassen - vad hände med jämnställdigheten och att "alla är lika mycket värda"? är inte detta tonårsbetende någonting som man växer ifrån, och..
.. kan man verkligen köpa sig lycklig?
my coffee is cold, cause I've waited so long
när jag var 10 år så fick höra av en kille i min klass att jag nog var den tjockaste killen i klassen, hans ord hör jag än idag susandes i bakhuvet fast jag vet att de inte längre är sant som det sades ur hans mun då. jag gör egentligen vad som helst för att inte falla dit igen och bli tjock.
när jag ser gamla bilder på mig själv från den tiden så vill jag egentligen bara slänga dem i elden och se minnena av min dåtida kropp brinna upp.
det låter så fel att säga sjukdom eftersom att jag aldrig blev diagnostiserad med anorexi, men jag tror den började ett år efter att jag hade kommit in i puberteten, när jag var 16 år, då blev jag smalare och folk i min omgivning trodde tydligen att jag var dödssjuk, har jag hört i efterhand. jag hade inte gått ner i vikt så jag såg inget problem med att jag blivit smal med tanke på vad jag fått höra i yngre ålder, många trodde att jag hade inbillat mig att jag faktiskt var tjock och gick på någon sorts diet fast jag egentligen åt tre mål mat om dagen. jag hade slutat träna också så det var det enda som jag reagerade på, att jag blivit smal utan att träna, fast under samma perriod hade jag lagt om min kost i och med att jag började hotell- och restaurangskola och där av började äta mer ur tallriksmodellen. jag bytte ut vissa saker som förut var vana för mig att äta och tänka lite mer på vad jag åt, det skulle inte jag kalla för diet.
för snart två år sedan så tog mamma mig till läkaren, mot min vilja, läkaren överbevisade hennes misstankar om anorexi fast hon var fast besluten på att jag behövde hjälp.
anorektiker skall tydligen vara bra på att inbilla sig sitt välmående, men jag mådde verkligen bra, så egentligen fanns det inget sätt som jag skulle kunna prata mig ur den situationen som jag satt i. mormor envisades hon också, hon tyckte att jag borde läggas in på sjukhus och matas genom en slang. farmor tyckte att jag hade blivit tanig och att det inte längre fanns någonting kvar att krama, jag menar; jag träffar min farmor max två gånger om året och det är klart att man förändras i sitt utseende och hon om någon måste väl veta vad jag har att brås på eftersom att jag har min fars kroppsform, smal, omuskulös och platt rumpa..
.. jag bara tyckte att alla överdrev, för jag mådde bra, jag menar; det var ju inte så att jag hade slutat äta och svälte mig själv, hade fallet varit så då hade folk sett det på mig och jag tror till och med att jag tillslut hade bett om hjälp. men när mamma sa till mig att jag inte åt någonting så öppnades en konflikt och jag sa till henne att jag skulle visa henne hur det skulle se ut ,om jag slutade äta. jag hade blivit smal och så var det bara.
egentligen borde jag väl säga smalare eftersom att de flesta påstod att jag inte alls vara tjock, utan normalbyggd - skitsnack säger jag!
klart att man inte säger till sina barn att de är tjocka och borde gå ner i vikt. jag har aldrig lidit av fetma och jag skyller inte på att det är mina föräldrars fel att jag en gång varit tjock men eftersom att jag nu kan säga att jag är relativt nöjd med min kropp som den är, och eftersom att det är mig det handlare, så struntar jag blankt i vad de säger om min vikt, även om det bara säger det av välvilja.
det låter så sjukt att säga det, jag har varit anorektiker.
and what if there is no tomorrow
vad är meningen med livet? vad är meningen att man skall göra i livet? tänk om jag dör imorgon, hur mycket går jag miste om i livet då? jag läntrar tillbaka till när jag var liten. tänk vad allting var bra när man var liten. man var så omtyckt av allt och alla fast så hjälplös, man hade inga ansvar och kärlek var en puss på kinden, fast vissa killar visade det genom att dra tjejer i håret. vad sägs som att leva om sitt liv och ändå kunna påverka det negativa som hände, hur skulle livet se ut då? problemlöst. eller är det kanske meningen att man skall ha problem och jobbiga tider i livet, är det en del av vårat levande?
det finns saker som jag skulle vilja göra innan jag dör, typ;
.. jag skulle vilja vara med i en dokusåpa (inte för att knulla runt utan för att få det svenska folket att lära känna mig)
.. jag har länge velat vara modell (det räcker med ett modelljobb, bara jag får göra åtminstone ett - kan vara otroligt kul, tror jag)
.. designa en kollektion har jag tänkt att göra också, har faktiskt införskaffat mig ett skissblock för att skissa ihop delarna
.. dessutom skulle jag vilja lära mig att sjunga, jag har typ ingen sångröst alls, synd att jag inte ärvde min pappas.
unstopable
(att visa sig som sårad, är som att framstå som svag - grattis ni lyckades!)
jag skriver egentligen inte det här för att folk skall läsa eller förstå på något sätt och inte heller för att få någon sorts sympati eller empati för det jag skriver.
men..
hur tänker folk egentligen? sedan flera år tillbaka har det sagts om mig att jag skulle vara bög, folk har tillochmed skrikit det efter mig och sagt det högt i min närhet som om de ville att jag skulle höra dem.
vad får de ut av det egentligen, är det uppmärksamhet de vill ha - mår de bättre av att yttra sig sakar om andra människor som de inte ens känner?
jag hatar förutfattade meningar. som man säger så är ingen person perfekt; inte jag heller, men jag försöker iallafall att ge folk en chans innan jag dömmer, om inte personen i fråga har gjort någonting dumt i hopp om att såra mig eller dylikt.
som idag.. när jag var på väg hem från skolan så stod det tre killar utanför skolan, jag märker hur den ena av dem tittar på mig som sedan i sin tur får sin ena kompis att blicka åt mitt håll, när jag gått förbi dem så börjar de att skratta. jag vet att det var mig de skrattade åt och oavsett hur mycket jag än fokuserar på att bara gå vidare så är det självklart att det ta i. jag kände mig.. kränkt, på något sätt - bara för att jag är jag?
bara för att jag hade stuprörsjeans instoppade i mina boots. det kanske inte är någonting som de skulle klä sig i men inkluderar det även mig, att jag inte skall få klä mig hur jag vill utan att folk skall skratta åt mig?
undrar vad folk får ut av det.. egentligen?
samtidigt som jag kokar av ilska och bara vill gå fram och ge dem en smäll på käften (som säkert inte skulle lösa någonting) så går jag bara vidare och är stolt över den jag är.
för att jag är jag!
turning away from the light, becoming adult
.. och den tjugofjärde mars så blir jag arton år - stor pojke.
Men samtidigt så känns det som att jag inte vill växa upp - jag känner mig inte vuxen och vill inte bli lika gammal som min farfar.
Efter gymnasiet så är leken slut sägs det, då skall man skaffa jobb, egen lägenhet och inte vara beroende av någon annan än sig själv - släppa taget och flytta hemifrån.
Självklart vill jag flytta hemifrån, det har jag velat i snart två år men samtidigt så känner jag att jag har min trygghet hemma med mamma och att jag har någon stanns att landa - någon att prata med.
Men när jag blir stor så skall jag göra allting själv; bo själv, betala räkningar, arbeta.
Ursch, hemska tanke!
Tänk vad mycket jag har varit med om i mitt liv, mycket som både varit smärtsamt och glädjande som skiljsmässa, dödsfall, konfirmation, bröllop, dop och för att inte tala om alla födelsedagar.
Men att fylla arton måste nog vara ett av de största tillfällen i livet efter att fylla femton förstås, sen kommer tjugo och trettio - då det sägs att livet först börjar..
.. och sen när man fyller fyrtio så undrar man vart livet egentligen tog vägen - vad hände med tiden?
Någon gång vid tjugofem måste man väl ändå skaffa barn, då gäller det bara att man har hittat den person som man är beredd att spendera resten av sitt liv med, för att detta skall fungera bör man väl leva livet först och inte binda sig direkt - detta är en av anledningarna till varför mina föräldrar skiljde sig.
Jag kan säga att jag tror inte att jag är mogen att växa upp än, jag är inte redo att lämna boet eller att knyta mig till en människa för resten av mitt liv.
Jag vill inte bli stor!
I may not say it quite as much as I should
- you mean a lot more then you think, Sofia!
don't give up - you got a reason to live
Jag brukar rätt ofta kolla i mammas tidningar, senast så kollade jag i Amelia på deras sidor
"om män - för alla som är nyfikna"
En man som blir intervjuad sa: -Det är inte konstigare än att gå till frissan.
Jag tycker att det är bra att tills jag blir 30 så är det acceptabelt att män är måna om sitt utseende - jag kommer ihåg vilka kommentarer jag fick i högstadiet för att jag noppade mina ögonbryn eller förra året i gymnasiet för att jag använde foundation.
Många frågar mig vad min mamma och flickvän säger om att jag sminkar mig, jag kan säga att numera så säger inte mamma någonting i jämförelse med från början - kommer inte riktigt ihåg om Sofia egentligen sagt någonting nedlåtande om att jag sminkar mig.
Jag säger: Äntligen är det mannens tur !
Jag skulle inte tveka när det gäller att plastikoperera mig, nu när tekniken är så pass bra och utvecklad att man inte ens behöver ta till kniven längre, då är det ju bara priserna kvar. Fast vad gör man inte för att se bra ut?
Fast, jag är ju rädd för sprutor så Botax är nog ingenting för mig - inte än så länge iallafall.
.. och så måste jag bara inflika att Make Up Store har kommit med en ögonfransböjare med värme - coolt va?
Tekniken förbättras. Teknikens under.
Skall tydligen hålla upp fransarna bättre då : )
.. jag vill även pröva deras unixes-parfym som de kommit ut med!
got to Loos!
